Ja vad säger man... livet är fullt av överraskningar, men nu får det vara nog
för jag orkar snart inte mer.
I fredags så åkte jag ambulans in till
sjukhuset igen, hade sådana buksmärtor att morfinet jag hade hemma inte hjälpte.
Låg på hallgolvet med kramper. Tur man har en underbar familj som hjälper till
och stöttar. När jag låg där på golvet med täcke och kudde så ligger dottern
brevid och klappar mig på kinden och sjunger lille katt för mig så att jag ska
må bättre. Hon förklarar för sin pappa att mamma har ont. Sedan kryper hon ner
under täcket och kramar om mig med hennes små underbara armar runt min
hals.
När ambulansen kommer så kliver hon upp och talar om för personalen
att min mamma har ont. Hon ger mig min handväska, sedan står hon och vinkar och
skicka slängpussar till mig. Det var nästan så att hjärtat brast när man ser en
sådan liten underbar unge stå och vinka av mamma.