Dagarna bara går och går, svårt att förstå vart de tar vägen. Egentligen så
tycker väl jag inte att jag blivit något äldre de senaste åren, men ser man på
barnen så förstår man ju att så är fallet.
Livet går vidare... så enkelt
är det. På något sätt så klarar man allt även när det känns trist och mörkt.
Just nu känns det som om allt bara går emot. Allt som ska göras, alla måsten.
Smärtan i kroppen som inte vill ge sig. Men nu har jag i alla fall fått tid
till en ny läkare på länsrehab. Få se om de har några nya ideér att komma med,
tips som jag kan göra för att blir bättre. Nu känns det som om jag har provat
det mesta. Det är ju knappt att värktabletterna hjälper, men har kommit överrens
med smärtenheten om att inte öka dosen morfin nu utan försöka.
Stressen
här hemma att jag ska göra allt gör ju inte att jag mår bättre. Men om inte jag
gör det vem ska då göra det? Ändå försöker jag vila, men det måste ju även maken
eftersom han jobbar mer än 100 % för att det ska gå runt. Men huvudsaken är att
vi är en familj som håller ihopp och hjälper och stöttar
varandra.
Jag älskar er!
