Livet knallar på... knappt man hinner sitta ner och vila. Tur då att klockan talar om för mig att det är dags att andas...
Dessa andningspauser är faktiskt bra, det kan ju tyckas löjligt att man måste ha en klocka som säger till att andas. Men det är inte andning, utan det är att ta en micro paus och släppa allt!.
Att bli älskad av någon man själv älskar måste vara bland det finaste som finns. Mina/våra barn som jag delar med deras far är både hans och mina ögonstenar.
Vi älskar och kämpar för dem på varsitt håll för att de ska få det bästa av både min och pappans familj. Vi dammarbetar nu!! Det har tagit tid och det har gått upp och ner. Det märks på barnen... de tror inte att vi pratar/meddelar den andre föräldern om det hänt saker.... så nu berättar de på en gång själv :-) Samarbetet sträcker sig inte bara till jag och barnens far utan även våra respektive som är delaktiga på olika sätt.
Nä... om jag ska ta och krypa ner i sängen och läsa ute mer om Zlatan... så jag kommer i kapp prinsessan så vi kan fortsätta våra bokstudier tillsammans.
